Väder Kniva


Historik och klubbhistoria Om Staberg

Marinan som tidigare var ett tegelbruk har en lång historia som Björn Fahlen i Vika Hosjö hembygdsförening välvilligt ställt till vårt förfogande, vi ger först historiken skriven av Willy Olausson från Kniva.
Tilläggas kan att det lilla dieseldrivna lertåget fortfarande finns kvar i Dala Floda.


Tegelbruket - Historik
Knivas första tegelbruk låg vid åkröken nedanför Rasberg. ( invid utloppet av bäcken vid nuvarande Gasbolaget) Byggdes förmodligen år 1755 eller 1756, och ägare var Olof Nauclér, som bodde på Sta­berg men också ägde Rasberg denna tid. Vattenhjulet till ler­kvarnen och den grävda kana­len till detta syns än (2009). Detta hjul mätte c:a 2 meter i diameter, och användes också för att driva tröskverket på Rasberg. Den sista torkladan vid gamla bruket stod kvar ända till vårvintern 1948, då den rasade p.g.a. blötsnö.

År 1885 ägdes bruket av Kloster AB, som köpt Staberg 1873 av byggmästare Erik Nordgren. 1894 blev Hugo Steffen ägare till Staberg, kanske först som "bulvan" för Skogens Kol AB (skab), och byggde upp ett nytt tegelbruk där Stabergs båthamn nu ligger. Troligen byggdes inte det nya tegelbruket förrän efter 1899, eftersom den gamle Kniva­bon Karl Oskar Ljung uppgav sig ha arbetat vid gamla bruket år 1899.
År 1929 köpte Backa Tegelbruks AB in bruket. Då hade bruket ägts av Siljans Kol AB (skab) men driften legat nere nästan helt, liksom även åren 1932–1933. skab fraktade teglet till sina anläggningar i Kilafors.
Något år före 1908 brann ugnsbyggnaden på bruket. 1908 byggdes ugnen upp igen och bruket moderniserades. Bland annat togs en ångmaskin i drift detta år. Tork­ladan närmast sjön, som hette Sjö­ladan, byggdes av virke från Smedbackens kvarn, vilket bör ha skett år 1919, då kvarnen revs. Två andra lador kallades Nyladan och Maskinladan. 1907 byggdes en ny leruppfod­rings­bana på bruket. På 1960-talet köptes Backa (och Staberg) in av Hennigers.

Produktion
1923 producerades 1 200 000 tegel. 35–40 man arbetade där då (”ett 40-tal” 1919). På 1920-talet tillverkades täckdikningsrör och på 1930-talet mycket taktegel, men detta blev aldrig några stora produkter på grund av att leran var av fel kvalitet. Takteglen tillverkades ett och ett i en speciell, manuell press. Den färdigpressade takpan­nan vickades över i en speciell trälåda, som kallades ”riol”. Dessa rioler lastades sedan på särskilda, rätt stora vagnar som rulla­des ut för hand för torkning, en process som tog cirka 2–3 dagar. Alf Westerström och Harald Bergstedt skötte detta under tidigt 1920-tal.

På 1940-talet var årsproduktionen uppe i 1 000 000 sten, att jäm­föra med år 1858 då man tillverkade bara 150 000 murtegel årligen. Mest tillverkades murtegel i dimension 12 x 6 x 3 tum. Det var tunga sand­tegel, var och en vägde 5,4 kg. Dagsrekordet var 37 000 10-tums tegel­stenar.
Tegelbruket fick från början sin kraft från ett vattenhjul (som kallades ”turbin” av Knivaborna) vid Trekanten, och kraften överfördes med ¾ tum grova linor, som gick på hjul med en diameter på en meter. Hjulen var fästade på stolpar av 3–4 meters höjd. Ett stort hjul fanns monterat på taket till ”maskinladan” vid bruket.

1908 kom ånga och 1918 el. Man eldade den stora tegelugnen med ribb åtminstone in på 1950-talet, men senast 1961 var det koleldning. Koleldning kan ju i och för sig ha förekommit även dessförinnan.

Många av "Krokpojkarna" (bröderna Johansson från Kroken) arbetade på tegelbruket. Gotthard jobbade där, Erik, Gösta (som blev portmurare som 13-åring) och Nils murade portar, fadern August samt Kalle, Georg, Oskar och Emil var utskjutare, d.v.s. de körde ut det färdig­brända teglet ur ugnen.

Åtminstone åren 1918 till 1947 hette tegelmästaren Erik Axel Sundberg, en mycket storvuxen karl som var nykterist och ordförande i nykter­hetslogen ”Stiern­hielm”. Han var en mycket respektingivande person, i grunden snäll men han hade dock humör när det behövdes. Sundberg kallades lite vanvördigt för ”Humpen”. På sextiotalet var det Gustav Eriksson, ”Jan-Eriks Villes Gustav”, som var bas.
Omkring 1960 byggdes det nya kontors- och matsalshuset, med dusch och omklädningsrum. På 60-talet började man också använda sig av truckar.
Lera till tegeltillverkningen togs från början på Käringe Träde norr om Trekanten, berättar Holger Eriksson (f. 1924). Där fanns det gott om varan, men någon gång, kanske på 1930-talet, började man ta lera på Rasbergs sida av ån. Då byggdes även en bro över ån. (fundamenten finns fortfarande kvar i den smalaste delen av inloppet till Knivaån)

På 1940-talet började man ta lera i Nygården. Det lertaget var i bruk fram till 1967, då man tog lera vid Diskarvsbäcken nedanför Mariebergs herrgård. Där användes ett vanligt grävaggregat, monterat på lastbil, för upptagningen. Den kördes av Gösta Fröbom från Karlsbyn.

Från början var det annars handgrävning och handlastning som gällde. Matjorden ovanpå leran skulle grävas bort allra först. Den fick inte komma med i leran. Detta kallades att moga eller moga av[1]. Vagnarna rymde inte en kubik var, men man lastade med råge så att varje vagn ändå bar med sig en full kubik. Leran försökte man hugga ut i block, c:a 30 cm i fyrkant. De gick lättare att lasta.

Ursprungligen kördes leran med häst, bl.a. av Wilhelm Morelius, som körde en av Mariebergs hästar. Men senare byggdes en smalspårig järnväg (från Käringe Träde). Einar Berg­kvist var lokförare runt 1930. Järnväg användes även när leran togs på Rasbergs mark, och då fanns en bro över Knivaån till Käringe Träde och vidare upp mot tegelbruket. Lastbilar tog snart över även här, senast när lertaget i Nygården öppnades. En av lastbils­chaufförerna som körde under sextiotalet hette Nils ”Uven” Johansson och kom från Danholn, en annan var Nisse Danielsson

Maskinisten på den rälsburna släpgrävaren i Nygården hette på 1960-talet Karl Christersson (”Krister-Kalle”) och kom från Grön Fläck. Före honom kördes maskinen av "Jan-Eriks Villes Gustav", Gustav Eriksson, som sedan blev förman på bruket. Flyttningen av det c:a 75 meter långa spåret skedde helt manuellt. Brukets arbetare kommen­derades ut för att baxa spåret några meter åt sidan med spett.

När leran kom till bruket skulle den ältas, d.v.s. knådas och så blandas med sand till rätt konsistens. Detta gjorde med eldrivna valsar, som vred runt och knådade leran tills den blev duglig att forma och klippa. Senare, på 1930-talet, övergick man till sågspån, och då tillverkades två sorter. Den ena kallades ”lättegel”, och fick bara muras upp till en viss höjd, eftersom det inte tålde tryckpåkänning så bra.

Därefter fördes leran med valsar och band till pressen, där den pressades ihop till en lång fyrkantig sträng, som sedan klipptes i "klippen", tre bitar i taget, till råtegel av rätt format. Denna klipp var utrustad med trådar, som skar genom leran, och den var helt manuell från början, men blev senare eldriven.

Så handlastades råteglet över på kärror – varje bit vägde 11 kilo, och man gjorde ända uppåt 25 000 sten på en dag, vilket innebär hantering av nästan ofattbara 275 ton per dag och kördes ut i torkladorna för lufttorkning. Detta skedde under senare delen av 1900-talet med rälsburna vagnar i nedervåningarna, medan det fanns en hiss upp till övervåningen på ladorna, där teglet lastades över på speciella en­hjuliga kärror, ”tyskor”, med mycket stora flak. Dessa kärror hade från början järnhjul, men senare kom gummihjulen. På dem kördes teglet ut i ladornas ”fack” (bås) för att sättas ut till torkning, ”facksättas”, som det kallades.

Det här gjordes snabbt och slarvigt på grund av att man ju måste hinna med att hålla undan framför klippen. Därför anställde man folk, oftast kvinnor, för att "sära sten", d.v.s. ställa isär råteglet, så att stenarna skulle torka bättre. Tegelmästare Sundbergs fru Anna Maria arbetade mycket med detta, liksom senare också tegelmästare Gustav Erikssons fru Alva. Torkningen tog c:a tre veckor beroende på vädret.

Så skulle teglet ut ur ladorna. Det mesta sköts direkt in i ugnen för bränning, men en del ställdes också på förråd, för att man inte skulle riskera att bli utan råtegel vid t.ex. långvariga regnväder.

Sigvard Skoglunds far Johan och Hagudd-August Hansson var rum­­skjutare, det tyngsta arbetet på bruket. Det inne­bar att köra in det råa, obrända teglet från torkladorna in i ugnen. När Arne Norman och min far, Birger Olausson, var rumskjutare på bruket på 1960-talet lastade man råteglet på "rävar", enhjuliga kärror som las­tade 88 sten. Eftersom varje sten vägde cirka 4 kilo blev det totalt över 350 kg per kärra! Ibland lastade man ännu mer, men då blev det vingligare.

Att köra nerför ”skiet” (det lutande planet) från ladornas över­våningar var det besvärligaste. Då gällde det att så snart man kommit över övre kanten hänga sig på skalmarna med fötterna upplyfta från marken. Detta för att pressa ner kärrans stödbygel mot skiet så att inte farten blev för hög, för då välte kärran ofelbart. ”Koppä-Bengts” son John Skoglund roade sig ibland med att hälla såpa på skiet, vilket nog inte upp­skattades av rumskjutarna.

”Hedemora-Eriksson” kallades en karl från Bältarbo som var mycket duktig att rumskjuta. Han körde ibland 10 000 sten om dagen, d.v.s. 113[2] kärror! Han var stark också, och för att retas med de andra brukade han ibland släppa taget om den ena skalmen och vinka åt den han mötte.

Detta arbete betalades med en låg timlön plus ett ackord per 1000 sten (11½ kärra).
I taket på ugnen fanns rör upp till ugnsvinden, där brännaren höll till. När en sektion av ugnen eldats färdigt och tömts, hängde brän­naren ner slanor genom rören. Mot dessa, på ett visst avstånd, stapla­des teglet in, c:a 8 000 sten. Det lades direkt på ugnsgolvet och skulle staplas korsvis, alltså varje nytt lager vinkelrätt mot det föregående. Så murades en mur från golv till tak med ett par hål längst ner mot golvet. Genom dessa hål östes ribben, senare stybben, in och man började elda ”lite försiktigt”, enligt Holger Eriksson.

När temperaturen blivit tillräckligt hög flyttade eldaren upp på ugnsvinden och fortsatte elda därifrån. Portarna murades då igen med tredubbla murar (på senare tid bara två) med två tums mellanrum. Det fanns mängder av rör från vinden ner genom ugnens tak, vart och ett täckt med en plåtkåpa med handtag. Genom dessa östes kol ned genom rören, men inte hur som helst!

Det var en verklig vetenskap att elda på rätt sätt, så att teglet brändes i rätt takt och inte blev förbränt. Proceduren påminde en hel del om kolning; även här skulle elden ”gå” genom tegeltravarna på ett visst sätt och med en viss hastighet. 1 100 grader skulle ugnen hålla när den gick fullvarm. Det tog cirka en vecka att bränna varvet runt (man brände alltså en sektion i taget) och då brände man dygnet runt.

När det färdigbrända teglet sköts ut ur ugnen lastade man mer, 100 sten eller fler ändå, eftersom teglet ju var lättare än när det var obränt. På senare år användes småpallar och säckkärror till detta. Då lastade man 78 sten per pall.
Första etappen på teglets väg till kunderna gick den första tiden med pråm över Runn till Korsnäs och järnvägsstationen där. Sved Anders från Torsång skötte pråmskeppningen (”han kunde få en pråm att ligga precis där den skulle”, enligt Krok Gösta Johansson) fram till c:a 1935 då lastbilar övertog transporten. Sved Anders hade också byggt ett egenkonstruerat spel till båten. Pråmen hette ”Sveden”, och Sved Anders son, Klas, var maskinist.

Det tegel som av olika anledningar inte dög till försäljning tippade man helt enkelt i Runn. Man hade även en ”kulkvarn”, en maskin som krossade gammalt tegel för inblandning i den färska leran. Man brukade blanda bränt tegel med leran för att få rätt konsistens.

Eftersom nästan allt arbete skedde manuellt behövdes det många arbetare på bruket. Holger Eriksson berättar om följande ”yrken” på hans tid:
Sex man – minst – arbetade i lergropen med schaktning och last­ning av vagnarna; en skötte transporten till bruket; en lerspelare drog fram vagnar och växlade framme vid bruket; en kranmatare skötte lastkranen; två stod vid klippen; en spånade rullvagnarna där man lade det nyklippta teglet; tre körde ut och facksatte teglet; en särade sten; två var rumskjutare; en utskjutare; tre arbetade på ugnen; en var portmurare och en ribbskjutare, d.v.s. såg till att det fanns ved färdig att elda i ugnen. Dessutom fanns alltså en tegel­mästare, en in­spek­tor och två man på pråmen.

Naturligtvis växlade man mellan arbetsuppgifterna, och alla de ovan­nämnda var inte i arbete samtidigt hela tiden. Men emellanåt jobbade nog så många som trettio man på det lilla tegelbruket.
Vintertid stannade en del av arbetsstyrkan kvar för reparations­arbeten och byggnadsjobb. Bland annat skulle allt maskineri rivas ner, smörjas och byggas upp igen.
Luffare fanns det gott om förr. De kom gärna till tegelbruket för att få sova någon natt på den varma ugnsvinden.

Holger Eriksson berättar att det en julhelg låg inte mindre än tretton luffare på vinden. ”Nisse Nydal” och ”Hudik” var två av vaga­bonderna. Besöken fortsatte ända in på sextiotalet, men då var de mer sällsynta.
I mars 1970, slutligen, slogs Stabergs Tegelbruk igen för gott. Därmed slutade inte bara tegeltillverkningen, utan också en säkert minst 600-årig epok av industri och malmhantering i Kniva!

Nutid
Alltsedan tegelbruket lades ner, har det varit båthamn i Staberg. Hamnen har drivits av olika företag och personer, som arrenderat anläggningen av kommunen. 1992 började ett antal båtentusiaster diskutera möjligheten att bilda en båtklubb, som skulle kunna driva anläggningen.
Några av de drivande krafterna bakom bildandet av en båtklubb var Börje Löfstrand, Bror Steen, Göran Stor, Mats Aspman, Maj och Ove Nilsson, Benny Norgren, Bengt Nygårds m.fl.

Tack Leif Johanesson för bilden

Allt gick i lås och i oktober 1992 hade klubben sitt första årsmöte. Styrelsen bestod då av Börje Löfstrand, Bror Steen, Bosse Dahlström, Mats Aspman, Solveig O´Reilly, Ove Nilsson och Marianne Bengtsson.

Man började samma år en upprustning av hamnen. En ny kaj för större båtar byggdes. Klubbstugan rustades med nytt kök,toaletter och dusch mm. De gamla tegeltorkshusen blev uppställningsplatser för båtar vintertid och bilar sommartid.

Med hjälp av ALU-arbetare rustades det vidare i raketfart. 1993 gjöts en ny ramp för sjösättning och upptagning av båtar med trailer. Dessutom byggdes ytterligare en kaj. En hel del markplanering utfördes också. Bl.a. en fin badplats och fina gräsytor. 1994-1995 inhängandes hamnområdet med staket och grind. Våra bryggor moderniserades med ett 80-tal bommar för de mindre båtarna.

Elsystemet moderniserades också.

Under de sista 6 åren har det byggts en miljöbod, ny väg inom området, parkeringsplatser, förbättring av bryggor, ytterligare en ny kaj för större båtar har byggts. Vatten och el har dragits fram till samtliga bryggor. Akterstolpar har pålats på C-bryggan, rampen har förstärkts och byggts om.

Ny tank för avloppet i klubbstugan har lagts ner. Anläggningen för försäljning av Bensin och Diesel har moderniserats.Utöver detta har det löpande underhållsarbetet rullat parallellt hela tiden.

1997 ett viktigt år i klubbens historia. Detta år kom klubben överens med Falu Kommun om ett köp av det inhägnade området, vilket innebär att klubben idag äger hela anläggningen.



RT90: X: 6716257, Y: 1498071, WGS84: Lat N 60° 33′ 49″ Lon E 15° 46′ 11″, Decimal: 60.5638, 15.7699